Du är hjälten i filmen

Anta att du från en säker källa får veta att du inte längre kan misslyckas med något du företar dig. Du kan bara lyckas. Precis allt du tar i blir en rungande succé. Tänk dig att du får ett sådant besked.

Försök sätta dig in i det här nu, att du blir fullkomligt ostoppbar. Du kan inte göra fel. Känn känslan. Tänk dig att hela du är en framgångshistoria. Du lever i sagan med det lyckliga slutet. Du är hjälten i filmen. Du börjar skriva ned allt du vill göra, bli och åstadkomma. Pennan glöder, kinderna blossar.

Människan har alltid försökt förutsäga framtiden. Vi har kastat krukor i backen och tolkat skärvornas betydelse. Vi har tittat upp mot stjärnorna och vi har gjort offer för att försäkra oss om en god skörd.

Att leva i en oviss framtid skrämmer oss, så industrin med att förutsäga nästa stora händelse är stor. Framtidsforskare, ekonomer och förståsigpåare trängs med spågummor och siare, och vetenskapen har åstadkommit en hel rad instrument för att kunna mäta förändringar och i förväg se mönster.

Vi vill ju så gärna veta vad som ska hända.

Vad skulle du formulera om du kände, med fullständig säkerhet och 100 % övertygelse, att allt det faktiskt kommer att genomföras? Vilken skillnad tror du det gör med vilken iver och lust du tar dig an dina avsiktsförklaringar? Hur länge skulle du vänta med att börja bearbeta en dylik lista? Precis.

Tänk om det är så att man inte behöver gå till en expert på framtiden. Det handlar om att skapa den.

När syret lämnar rummet

Förra veckan var speciell. Totalt 2400 personer i publiken. Sju orter. Så många människor och möten.

Ett av dessa möten gruvade jag mig lite för. Vi har en historia, han och jag. Jag tycker om de allra flesta personer jag träffar, så är det faktiskt, men det står illa till just här. Det är som att luften sugs ut ur rummet, jag kan inte andas normalt längre. Jag låter mig tyvärr bli en sämre variant av mig själv.

Strategin har varit att helt sonika undvika allt som har med honom att göra, vilket fungerat okej tycker jag, men ibland sammanförs vi ändå. Av oklar anledning undviker han då inte mig tillbaka. Tvärtom.

Det var likadant nu. Han cirkulerade runt mig, likt en måne i omloppsbana runt en planet. När jag trodde att han hade gått så var han plötsligt där igen. Han verkar inte ha några som helst problem med att mötas. Själv känner jag mig aldrig så rastlös och tillgjord som när han är med. Det fullkomligt kryper i kroppen, blicken flackar och jag söker flyktvägar. Han tycker säkert att jag beter mig konstigt.

Ingen behöver känna sig träffad nu, du är inte den här personen, jag lovar dig det. Mina två poänger är dels att mycket av problemet ligger hos mig, och att vissa har det så här hela tiden. Varje dag.

Tänk alla där ute, som träffar kollegor som de känner så här inför, men som de inte bara kan undvika. Jag lär inte träffa den här mannen på länge nu, min strategi håller därav någorlunda, men tänk om vi skulle ses idag igen, imorgon, resten av veckan, och så nästa. Vad skulle jag göra då? Vad gör du?

Det kostar att vara undflyende och splittrad. Möts ni så ofta att det inte fungerar mer, tala ut. Säg som det är, och håll dig lugn. Det är inte alls säkert att den andre avsiktligt velat dig illa. Eller skifta fokus, se den andres fina sidor också, för de finns där. Jo, så är det faktiskt. Klarar du inte det, eller har provat allt, då behöver du lämna det där projektet, eller vad det nu är. Snart kan du inte andas längre.

Ibland är du själv

Kanske är du i en situation just nu, där du skulle uppskattat lite mer stöd från din omgivning, eller att fler hörde av sig för att kolla hur det är med dig. Varför är telefonen tyst? Det är så. Ibland är du själv.

Det är lätt att bli besviken på andra människor, men ramla inte ned i det hålet. Det finns ingenting för dig att hämta där, mer än en dos cynism och två stora burkar bitterhet. Jag lovar, du behöver inte det.

Visst, det kan vara så att någon i din närhet har bekänt färg och inte visat sig vara den sorts vän du trodde. Men var inte alltför dömande, folk gör så gott de kan. Begär inte för mycket av människor. Det är enklare att skjuta upp än att slå ditt nummer, särskilt som de inte riktigt vet vad de ska säga.

Det kan också vara så att vi inte sett flaggan du viftar med. Har du sträckt upp den tillräckligt högt, eller förväntar du dig att man ska se den trots att du har den ihoprullad innanför jackan? Tänk om vi har tolkat dig som att du inte vill ha hjälp, eller inte önskar bli störd just nu? Då har även du ett ansvar.

Utöver det tänker jag att det kan vara bra att du gör dig mer oberoende, och övar upp din självtillit. Du behöver visa att du är stark nog att klara det här på egen hand om så behövs. Res dig upp nu. Sluta tycka synd om dig själv, visa att du kommit längre än så. Du kanske behöver lära dig något viktigt här.

Ibland är du själv, kära vän. Helt ensam. Jag förstår att det inte är enkelt, men det är samtidigt inte så dumt heller. Kan du hantera det utan att falla ned i det där hålet. Kan du behålla en vänlig inställning och tillåtande attityd, utan syrliga gliringar och kommentarer, och uppskatta det som andra faktiskt gör istället för att förbanna det som borde hända, då är det här en rätt utvecklande tid i livet, trots allt.

Låt det kosta

Kan du känna igen dig i att vilja göra saker, men att inte komma till skott? Du har en idé om att skapa något nytt. Du vill förändra, bryta mönster, men tvekar igen. Låt mig berätta hur jag ser på den saken.

Det här kanske låter tufft, men sluta vela. Ska du göra det du sagt att du vill, så gör det till varje pris. Alla vill lyckas, men det får inte kosta något. Lämna den attityden bakom dig. Den tar dig ingenstans.

Snart firar jag tio år som professionell inspiratör. Jag kastade mig ut, med hjärtat före. Jag bestämde mig för att det fick kosta mig hela mitt liv om det var så, men jag vägrade hålla tillbaka. Jag betalade med mer än pengar. På notan fanns oro, felsatsningar, bakslag. Det kostade, men jag lät det kosta.

Det behöver även du göra. Stå inte där och doppa tårna i vattnet och fega. Antingen gå därifrån, eller släng dig i och paddla med fötterna som aldrig förut. Väntar du på bättre tider? Flytväst? Glöm det.

Problemet kan vara att du är för nöjd. Det går tillräckligt bra. Du har mer att förlora nu än tidigare. Om du blivit nöjd, undrar jag: trodde du att du var färdig? Helt nöjd kan du vara när du ligger på dödsbädden. Inte nu. Eller så är du inte tillräckligt missnöjd. Du är inte tillräckligt desperat. Bli då det.

Låt det kosta, min vän. Det är nämligen inte förrän du gör det fullt ut som det händer något av verkligt värde. Det är först när du sätter allt på spel som du hittar kraften. Det är då andra börjar ta dig på allvar. Det är ute på kanten magin uppstår. Hur sant och riktigt det är vet alla som vågat ställa sig där.

Ja, priset kan bli högt. Ja, det kan kosta dig hela ditt liv. Men ska du göra det här, så låt det kosta.

Kämpa eller dö

Jag höll föredrag för en kvinnojour i fredags. De firade 20 år. En kvinna talade omnormaliseringsprocessen. Den är vanlig bland kvinnor som utsätts för verbal- och fysisk misshandel av sin partner. Allt sker gradvis. Mannens makt- och kontrollbehov ökar successivt tills det upplevs som normalt. Kvinnans värld blir allt mindre. Mannen dominerar den totalt. Kvinnan dör inombords.

Jag vill nu påminna dig om att inte vänja dig vid att vara missnöjd. Det gäller alla livsområden. Tänker du att det nog ska vara på det viset, att du inte förtjänar annat, då har du fel. Men saker blir inte bättre utan din medverkan.Tror du att något ska försvinna av sig självt kan du få vänta länge. Låt ingen tämja dig, eller låsa in dig i en bur. Du hör inte hemma där. Bryt dig loss, spjärna emot, spring.

Förlorar du sikten och bara ser från en dimma till nästa missar du det långsiktiga perspektivet. Någon annan stakar då ut riktningen åt dig. Det är inte säkert att det är där du vill landstiga. Det finns fler öar.

Till dig som alltid bestämmer: Ta av dig den gula västen. Du behöver inte hela tiden rädda någon.
Till dig som aldrig bestämmer: Ta på dig kaptensmössan. Du behöver inte hela tiden bli räddad.

Jag talar om självbestämmande. Visst är det skönt när någon annan håller koll, har ordning på ekonomin, sköter snacket. Ja, det är smidigt, men det kan stå dig dyrt. Till slut blir det naturligt att inte göra egna val. Streta emot den lockelsen innan det blir normaliserat. Lova mig det. Du ska vara fri att leva ditt liv. Fri att ta bra beslut, men även fri att ta dåliga. Kämpa för den rätten. Kämpa eller dö.