Ibland är du själv

Kanske är du i en situation just nu, där du skulle uppskattat lite mer stöd från din omgivning, eller att fler hörde av sig för att kolla hur det är med dig. Varför är telefonen tyst? Det är så. Ibland är du själv.

Det är lätt att bli besviken på andra människor, men ramla inte ned i det hålet. Det finns ingenting för dig att hämta där, mer än en dos cynism och två stora burkar bitterhet. Jag lovar, du behöver inte det.

Visst, det kan vara så att någon i din närhet har bekänt färg och inte visat sig vara den sorts vän du trodde. Men var inte alltför dömande, folk gör så gott de kan. Begär inte för mycket av människor. Det är enklare att skjuta upp än att slå ditt nummer, särskilt som de inte riktigt vet vad de ska säga.

Det kan också vara så att vi inte sett flaggan du viftar med. Har du sträckt upp den tillräckligt högt, eller förväntar du dig att man ska se den trots att du har den ihoprullad innanför jackan? Tänk om vi har tolkat dig som att du inte vill ha hjälp, eller inte önskar bli störd just nu? Då har även du ett ansvar.

Utöver det tänker jag att det kan vara bra att du gör dig mer oberoende, och övar upp din självtillit. Du behöver visa att du är stark nog att klara det här på egen hand om så behövs. Res dig upp nu. Sluta tycka synd om dig själv, visa att du kommit längre än så. Du kanske behöver lära dig något viktigt här.

Ibland är du själv, kära vän. Helt ensam. Jag förstår att det inte är enkelt, men det är samtidigt inte så dumt heller. Kan du hantera det utan att falla ned i det där hålet. Kan du behålla en vänlig inställning och tillåtande attityd, utan syrliga gliringar och kommentarer, och uppskatta det som andra faktiskt gör istället för att förbanna det som borde hända, då är det här en rätt utvecklande tid i livet, trots allt.