Vägar vi väljer
För cirka femton år sedan hade jag inget riktigt arbete. Jag var i en relation som skavde och bodde på en plats jag inte trivdes. Jag kände mig otränad och hade inga tydliga mål. Jag tror att jag saknade en fast punkt i tillvaron sedan jag slutat med bordtennisen.
Den insikt som gav det hårdaste slaget i magen var den begynnande bristen på självrespekt. Jag såg mig som ett blivande avskräckande exempel. En människa med alla möjligheter men som på sin höjd höll på att bli en bortslösad talang. Vilka talanger det nu skulle vara.
En lördag morgon tog jag så in på ett vandrarhem några mil bort. Det spelade inte så stor roll var, jag visste bara att där jag befann mig gick det inte att tänka klart. Jag behövde komma bort för att kunna hitta hem.
På det där vandrarhemmet, ensam med mina små bekymmer och i en förenklad tillvaro, med närhet till naturen, kom jag på vad det hela handlade om. Jag gick ut i skogen, placerade ett sittunderlag på en stubbe och drack varm termoschoklad ur medhavd kåsa. Medan jag i stillhet lyssnade till tallarnas sus upplevde jag en sorts känslomässig klarhet.
Jag var inget offer. Det var inte synd om mig. Jag hade inte bara ”råkat hamna” i den här situationen. I mitt fall handlade det om vägar jag valt. Varför hade jag ingen ny karriär? Varför var jag i en relation som inte gav något? Varför var jag ur form? Varför bodde jag på en plats jag inte trivdes?
Svaren hackade sig fram mer och mer, likt en fågelunge ur sitt ägg. Vad det handlade om var en dåligt kalibrerad inre kompass. Jag hade under lång tid tagit flera förhastade beslut, utan att först köra dem genom min kvarn. Beslut vars konsekvenser tagit mig till den position jag nu befann mig på.
Det fanns ingen tid att förlora. Jag skulle göra grundade, förankrade val, kopplade till bilder av en mer attraktiv framtid. Jag behövde en ny uppgift. Inga fler djupa suckar. Det fick vara slut på självömkan. Det räckte nu.
Jag lämnade min ryggsäck på stubben och började springa. Fortare, tills jag inte orkade längre. Sedan gick jag tillbaka. Andfådd, men glad. Det hade hunnit läggas en hinna över chokladen. Den fick bli symbolen för det gamla som ersattes med något nytt och mer smakfullt. Under den där hinnan fanns levande och varm choklad och det var så jag nu såg på det hela. Jag hade påbörjat en annan resa, byggd på slumrande, underliggande värden.
Du har också gjort dina val i livet och vissa saker är som de är på grund av just dem, på gott och ont. Men det som är mer intressant är vad som händer nu. Vilka vägar väljer du härifrån och framåt? Än finns det tid.