Visdom och oförnuft

Vad är det för tid vi lever i? Britterna lämnar EU. ISIS planerar nya terrordåd. Flyktingströmmen tilltar, våldet ökar, klimatkrisen förvärras och alltfler får cancer. Vi ser ungdomsarbetslöshet, fler kärnvapennationer, vi-och-dom-retorik, och nya ledare som bygger sin kampanj runt folkets osäkerhet inför framtiden. När jag tänker på det går det rysningar genom kroppen.

Men jag har goda nyheter! Det finns nämligen minst två sidor av saken. Mark Twain skrev det bäst i boken Två städer:

”Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid.”

Boken kom ut redan år 1859 men det är väl precis så det är idag också.

Visdomen säger att risken att du och jag skulle drabbas av ett terrordåd är minimal. Den är så liten att den ur ett riskperspektiv inte borde oroa oss det minsta. Det finns andra aspekter av det, men risken att du drabbas är låg.

Oförnuftet säger att kända risker är okej, såsom att sätta sig i en bil eller att korsa en väg. Men en okänd risk, till exempel ett terrordåd som inte går att förutse eller parera, det borde vi ligga sömnlösa hela nätter och oroa oss för.

Visdomen säger att vi blir alltmer jämlika och att människor historiskt sett aldrig har sett på varandra med större förståelse. Trots bakslag går det åt rätt håll.

Oförnuftet säger att domedagen är nära förestående, allt faller, och det enda sättet att motverka det är att skylla på andra och isolera oss från omvärlden.

När saker har en tendens att bli så där oförnuftiga och framtiden så omöjlig försöker jag tänka på öppningsmeningarna av Mark Twains Två städer. Han har ju så rätt! Jag tar det med mig när jag läser nyheter och försöker hänga med i vad som pågår i vår omvärld. Det finns visdom, men alltför mycket oförnuft.

Det är så lätt att låta oron för allt skrämmande som sker där ute göra oss oförnuftiga, helt enkelt för att rädsla för det okända ligger i våra gener. Framtiden har därför alltid skrämt slag på oss. Även när allt är frid och fröjd tänker många: ”Nu är det bara en tidsfråga innan det händer något.” Hur visa vi än vill vara verkar oförnuftets domedagsprofetior ingå i vårt DNA. Det är som att vi bara väntar på nästa finanskris eller när vi ska bli lämnade av vår partner.

Men ska vi orka leva och verka för en bättre värld fungerar det inte att bara svartmåla framtiden. Visst finns det mörka moln i horisonten, men bortom dem finns en blå himmel. Se det som det är men gör det inte värre än det är. Det är oförnuft att bara fokusera på det ena. Det är både den bästa av tider och den allra värsta. Visdom är att se både och, men också att göra vad vi kan för att visdomen vinner över oförnuftet, så att det här verkligen blir den bästa av tider. Precis som det här kan bli den bästa och visaste av somrar.

Vägar vi väljer

För cirka femton år sedan hade jag inget riktigt arbete. Jag var i en relation som skavde och bodde på en plats jag inte trivdes. Jag kände mig otränad och hade inga tydliga mål. Jag tror att jag saknade en fast punkt i tillvaron sedan jag slutat med bordtennisen.

Den insikt som gav det hårdaste slaget i magen var den begynnande bristen på självrespekt. Jag såg mig som ett blivande avskräckande exempel. En människa med alla möjligheter men som på sin höjd höll på att bli en bortslösad talang. Vilka talanger det nu skulle vara.

En lördag morgon tog jag så in på ett vandrarhem några mil bort. Det spelade inte så stor roll var, jag visste bara att där jag befann mig gick det inte att tänka klart. Jag behövde komma bort för att kunna hitta hem.

På det där vandrarhemmet, ensam med mina små bekymmer och i en förenklad tillvaro, med närhet till naturen, kom jag på vad det hela handlade om. Jag gick ut i skogen, placerade ett sittunderlag på en stubbe och drack varm termoschoklad ur medhavd kåsa. Medan jag i stillhet lyssnade till tallarnas sus upplevde jag en sorts känslomässig klarhet.

Jag var inget offer. Det var inte synd om mig. Jag hade inte bara ”råkat hamna” i den här situationen. I mitt fall handlade det om vägar jag valt. Varför hade jag ingen ny karriär? Varför var jag i en relation som inte gav något? Varför var jag ur form? Varför bodde jag på en plats jag inte trivdes?

Svaren hackade sig fram mer och mer, likt en fågelunge ur sitt ägg. Vad det handlade om var en dåligt kalibrerad inre kompass. Jag hade under lång tid tagit flera förhastade beslut, utan att först köra dem genom min kvarn. Beslut vars konsekvenser tagit mig till den position jag nu befann mig på.

Det fanns ingen tid att förlora. Jag skulle göra grundade, förankrade val, kopplade till bilder av en mer attraktiv framtid. Jag behövde en ny uppgift. Inga fler djupa suckar. Det fick vara slut på självömkan. Det räckte nu.

Jag lämnade min ryggsäck på stubben och började springa. Fortare, tills jag inte orkade längre. Sedan gick jag tillbaka. Andfådd, men glad. Det hade hunnit läggas en hinna över chokladen. Den fick bli symbolen för det gamla som ersattes med något nytt och mer smakfullt. Under den där hinnan fanns levande och varm choklad och det var så jag nu såg på det hela. Jag hade påbörjat en annan resa, byggd på slumrande, underliggande värden.

Du har också gjort dina val i livet och vissa saker är som de är på grund av just dem, på gott och ont. Men det som är mer intressant är vad som händer nu. Vilka vägar väljer du härifrån och framåt? Än finns det tid.

En enkel regel

Under helgen tillbringade jag ett dygn på ett hotellrum med komikerna Lasse Karlsson och Tobias Persson. De var inhyrda som kreativa experter för att hjälpa mig att fortsätta utveckla innehållet till min nya föreläsningsshow.

Vi började med en regel. Ingen skulle vifta bort någons tanke som skör och oanvändbar utan att vi först givit den luft under vingarna. Syftet var att åstadkomma ett bejakande klimat där man man blev hörd och respekterad, men också för att även en lättviktig idé kunde ha något djuplodande i sig tre-fyra associationsbanor längre bort. Det där levde vi verkligen upp till.

Det händer något i ett sådant arbetsklimat. Jag kände mig lyssnad till. Normalt när man sitter några stycken och pratar gäller det att vara rapp i käften och snabbt komma till en vass poäng, annars zoomar folk ut. Nu kunde jag uttrycka sådant som inte var helt färdigformulerat. Tobias och Lasse avbröt mig inte, utan lät mig få lägga ut texten och utveckla mitt resonemang. När jag var klar bidrog de med ved till brasan, och tvärtom.

Jag har sällan umgåtts i ett mer kreativt och roligt sammanhang. Inga konflikter eller hängande huvuden, bara smittande skratt och uppmuntrande kommentarer, mixade med fräscha uppslag som fick flyga fritt för en stund och sedan landade på papper, eller åtminstone gav en anledning till fortsatt givande konversation. Jag såg oss som pärldykare.

Med tanke på hur upplyft jag nu – 24 timmar senare – känner mig, vill jag uppmuntra fler till att implementera samma regel i arbetsgruppen eller i projektet. Jag är inte bara inspirerad av det vi lyckades utveckla tillsammans under ett koncentrerat block av tid. Jag känner även att mitt självförtroende har stärkts. Samarbete är bra. Men ett gott samarbete är ännu bättre. Testa!

Måste du städa?

Tänk dig att du har haft en hel eftermiddag fylld av sysslor. Du har handlat mat, ställt in i diskmaskinen, dammsugit, slängt in en tvätt, vädrat lakanen, plockat skräp, kastat tidningar, betalat räkningar, bokat tid hos tandläkaren.

Du har varit igång i ett. Nu sitter du i soffan och pustar ut och känner att du har varit duktig. Man tittar nöjt på en checklista som nu är avbockad. Kan du känna igen den känslan? Det har varit en bra dag då vi har fått mycket gjort.

Tror vi.

Jag gissar att det kan saknas viktiga saker på den där listan. Viktigare än alla de andra men som ändå inte ens finns nedskrivna på att-göra-lappen.

Vilka av alla de där punkterna har fört dig närmare dina mål och drömmar?

Det känns som att man får mycket gjort när man har fixat och fejat en hel dag, men låt dig inte luras. Om våra aktiviteter bara för oss tillbaka till ruta ett kommer vi att fortsätta trampa vatten. Livet blir ett enda nollsummespel.

Missförstå mig rätt. Självklart är det viktigt att ha det fräscht och rent runtomkring sig, att vardagen fungerar – men är det viktigare än vår framtid?

En småföretagare som ägnar dagen åt att sortera kvitton och sätta in papper i pärmar, istället för att göra sådant som faktiskt kan skapa intäkter, känner sig säkert ändå duktig efteråt. Det upplevs som att man har fått mycket gjort. Men hade man ägnat sig åt det som de facto sätter mat på bordet skulle man kanske ha haft råd att leja bort det där.

Vardagssysslor jag beskrivit ovan ska skapa förutsättningar för att kunna göra det som skapar verkliga värden, inte ta över på bekostnad av det.

Ja, men jag MÅSTE ju städa. Jag måste laga mat. Jag måste fixa med mina papper, annars blir det kaos! Kanske det, men fortsätter det att ta upp en för stor del av din tid har du snart ingen verksamhet kvar att administrera – och då blir det kaos på riktigt. Det gäller såklart inte bara egenföretagare.

Nästa gång du säger att du har haft fullt upp hela dagen, lägg till två följdfrågor: Med vad har jag haft fullt upp? Har jag satt prioriteringarna rätt?

Går tiden fort?

Vad är tid, egentligen? Som någon klok filosof sa: ”Frågar du mig vad tid är så kan jag inte säga det, men jag vet vad tid är.” Lite så tror jag vi också känner. Vi vet att en sekund är en sekund och att en minut är en minut. Men vi har samtidigt upplevt när sekunder kändes som minuter, och tvärtom. Vissa menar att ”tiden går så fort”. Säger man så ofta anser jag att det är ett tecken på att något bör göras.

Tänk dig att du har en sådan där gammaldags bandspelare framför dig, en som fanns på 80-talet. Vi föreställer oss att du den här dagen har en sådan liten bandspelare i fickan, som du kan ta fram när du vill. Den knapp du väljer att trycka på beror på vad som sker just nu, där du är. Det vill säga:

Trycker du på paus så vill du stanna upp tiden. Trycker du på record vill du spela in upplevelsen för att ha det kvar i minnesbanken. Genom fast forward skyndar du på tiden en aning. Rewind backar bandet och ger dig chansen att spela upp en händelse igen. Antingen för att lära dig något, eller återuppleva den. Du kan också spela över sådant som inte längre har ett värde, som du vill radera.

Den där bandspelaren var en viktig del av livet när jag växte upp. Den krånglade ibland, men fanns där. Jag har den alltjämt i fickan, fast nu som en metafor för att hantera tiden. Särskilt pausknappen har ett stort värde för mig. Den ger mig chansen att reflektera, ta bättre beslut, tänka på saker. Ändå kan jag bruka den oftare. Det borde vara den mest nötta knappen, särskilt när det känns som att tiden går så där fort igen. Hur använder du din bandspelare – och hur ofta trycker du på pausknappen?