Lappen ingen vill ha

Tänk dig att du kommer hem sent en kväll, efter ännu en dags hårt arbete. Du sjunker ned i soffan och pustar ut. Dina barn har som vanligt redan hunnit somna, men ett av dem vaknar och kommer upp till dig. Ditt barn har en lapp i ena handen, som räcks över till dig. Du tittar på lappen. Där står det 22 tillfällen då ditt barn önskat att du hade varit med. Du inser att du missat alla 22. Vartenda ett.

Vad skulle du göra om du fick en sådan lapp av ditt barn?

Just detta hände nämligen superekonomen Mohamed El-Erian, VD för investeringsbolaget Pimco. För ett år sedan sade han plötsligt upp sig, efter att under många år ha jobbat oerhört mycket.

Orsak: Dotterns lapp. ”Den blev en väckarklocka”, berättar El-Erian i en intervju i Worth Magazine.

Vi får alla väckarklockor till oss någon gång. Något som slår an på en sträng i oss själva på ett sätt att man kan dra ett streck just där, eftersom det blir livsförändrande. Frågan man kan ställa sig är dock om det ska behöva gå så långt. Kanske räcker det med att stanna upp ett slag den här morgonen och bara fråga sig själv: Vad är allra viktigast för mig i slutändan, och är det där jag är? Låt det inte gå så långt att någon ska behöva skriva en lapp över allt viktigt du missat. Då kan det redan vara för sent.

Det börjar med kärleken

Har du någon gång önskat att bli mer än du är? Har du också undrat vad alla dem som lever sin dröm gjort för att våga ta steget? Det har jag också. Den här är både till dem som är på väg, de kommer att känna igen sig, och till dem som ännu funderar, eller bara är nyfikna. Det börjar med kärleken.

1. Upptäck något att älska. Den som älskar börjar snart längta och i samma stund man börjar längta ska man börja planera. Älskar du något blir du tillräckligt tokig för att våga satsa stort och även förlora stort om det behövs. Kärleken gör dig tillräckligt missanpassad för att välja passionens väg, vilket är den enda tänkbara för den som älskar. Den ger dig mod att agera trots tvivel. Den lär dig se storheten även i lidandet. Den ger dig ett starkt varför. Fråga dig var ditt hjärta befinner sig. Steg ett är att älska.

2. Ha mycket att förlora, eller inget att förlora. Helst både och. Tillräckligt lite att förlora för att bli desperat. Desperat nog att ta svåra beslut om vad som tillhör det förflutna och vad som tillhör framtiden. Vad ska plockas ur ryggsäcken och vad ska vara kvar? Den desperate packar lätt, men lämnar tillräckligt mycket kvar för att allt ska sättas på spel. Låt det kosta. Endast så skapas orken att dra ur stöveln som fastnat i leran. Det får dig att kämpa vidare. Ha allt att förlora och inget att förlora.

3. Upphör att gå till jobbet. För den som älskar, som har allt att förlora och inget att förlora, finns inget längre som heter jobb. Man gör det man behöver göra för att det inte finns något annat man hellre velat göra. Man har både tid och ork. Det man gör är inget ok att bära, nödvändigt ont, eller något man ångrar att man gjort vid dagen slut. Det är ens liv och intresse, och man hade gjort det oavsett vad. Tanken på vad man skulle gjort annars känns absurd. Steg tre är att sluta gå till jobbet.

Sånt är livet, eller?

Såklart minns du Anita Linbloms klassiska låt ‘Sånt är livet’, eller hur? Den är lätt att nynna på.

Den handlar om krossade drömmar, att bli lämnad, om förhoppningar som omformats till bitterhet. I slutet av låten får hon lite upprättelse då hon själv lyckas norpa en man från en annan kvinna.

Jag skulle vilja sätta en ny titel på den låten och säga: ‘Sånt blir livet (om man blir för cynisk)’.

Det är lätt att bli uppgiven när saker tar emot. Någon sviker dig och den enda rimliga slutsatsen av den näsbrännan är att alla är är likadana. Man kan lika bra svika någon annan, för ”sånt är livet”. Men, vi får inte gå in i den fällan. Eller det är klart att man får, men var medveten om vad det gör med din livsenergi, din syn på livet- och dina medmänniskor. Livet är inte, det blir något utifrån din tolkning.

‘Så mycket falskhet bor det här’, sjunger Anita. Det stämmer, det finns dem som seglar under falsk flagg. Vad som också stämmer är att det finns många exempel på ren äkthet och äkta osjälviskhet.

Jag har en cyniker inom mig också, men jag gör mitt bästa för att inte låta den ta överhanden. Jag har sett vad den gör med vänner, som ofta talar om människors dolda avsikter. Jag kan inte leva med den livssynen och jag försöker undvika att låta den få tag i mig. När jag släpper på cynismen är det som när man släpper på ett bälte som varit ett snäpp för hårt spänt. Nu går det att andas normalt igen.

Jag köper inte att allt är nattsvart. Alla är inte likadana. Någon blir inte alltid drabbad. Men säger man ”sånt är livet, så mycket falskhet bor det här”, kommer det vara allt den personen ser. Då söker man tecken på cynism och svekfullhet. Det kan även vara den de själva är på väg att bli. Sånt blir livet.

Vem ser du upp till?

En gång fanns en ung bordtennisspelare, som var en av de mest talangfulla man sett i Sverige. Han hade det mesta man behövde för att bli riktigt bra. Det tråkiga är att han inte längre är vid liv.

Han dog av en överdos, efter många år med drogproblem. Det framkom senare att en av hans stora förebilder inte var någon bordtennisspelare, utan Nikki Sixx, som är basist i rockgruppen Mötley Crüe.

Nikki Sixx liv är fyllt av droger. År 1987 var han dödförklarad i två minuter till följd av en överdos, innan man lyckades återuppliva honom. Nikki lever alltjämt och är numer föredetta heroinist, men då Mötley Crüe var på toppen av karriären fanns det ingen drog som Nikki Sixx tvekade att använda.

Det här imponerade på vissa. Det lät häftigt, överdosen till trots. Nikki blev en förebild, exempelvis för den här bordtennisspelaren, som till och med ändrade sitt mellannamn till Nikki. Favoritboken var Dirt.

I korta perioder höll den här bordtenniskillen sig i schack och tränade hårt, men föll alltid tillbaka. Han blev slutligen en bortslösad talang. Allt urartade till att likna det helvete som blir den bistra verkligheten för de flesta tunga missbrukare. Nikki Sixx hade tur den där gången, någon räddade honom. Det hade inte den här killen, som dog ensam på en toalett, hemma hos en pundare.

Vi tränade ihop en gång och hans bollkänsla var uppenbar. Han var så begåvad. Men den han såg som förebild, såg andra som avskräckande exempel. Det här är en förenklad beskrivning, det var inte Nikkis fel, man får stå för sina egna beslut, men att försöka gå samma väg kostade honom livet.
En annan kille i liknande ålder såg upp till Mikael Appelgren. Den killen spelade sedan i landslaget.

Ha förebilder, men välj med omsorg. Det kan vara dit du är på väg. Se förbi det uppenbara, det som glimmar. Någon ser även upp till dig nu och försöker gå i dina skor. Det borde vara en god idé. Eller?