När syret lämnar rummet

Förra veckan var speciell. Totalt 2400 personer i publiken. Sju orter. Så många människor och möten.

Ett av dessa möten gruvade jag mig lite för. Vi har en historia, han och jag. Jag tycker om de allra flesta personer jag träffar, så är det faktiskt, men det står illa till just här. Det är som att luften sugs ut ur rummet, jag kan inte andas normalt längre. Jag låter mig tyvärr bli en sämre variant av mig själv.

Strategin har varit att helt sonika undvika allt som har med honom att göra, vilket fungerat okej tycker jag, men ibland sammanförs vi ändå. Av oklar anledning undviker han då inte mig tillbaka. Tvärtom.

Det var likadant nu. Han cirkulerade runt mig, likt en måne i omloppsbana runt en planet. När jag trodde att han hade gått så var han plötsligt där igen. Han verkar inte ha några som helst problem med att mötas. Själv känner jag mig aldrig så rastlös och tillgjord som när han är med. Det fullkomligt kryper i kroppen, blicken flackar och jag söker flyktvägar. Han tycker säkert att jag beter mig konstigt.

Ingen behöver känna sig träffad nu, du är inte den här personen, jag lovar dig det. Mina två poänger är dels att mycket av problemet ligger hos mig, och att vissa har det så här hela tiden. Varje dag.

Tänk alla där ute, som träffar kollegor som de känner så här inför, men som de inte bara kan undvika. Jag lär inte träffa den här mannen på länge nu, min strategi håller därav någorlunda, men tänk om vi skulle ses idag igen, imorgon, resten av veckan, och så nästa. Vad skulle jag göra då? Vad gör du?

Det kostar att vara undflyende och splittrad. Möts ni så ofta att det inte fungerar mer, tala ut. Säg som det är, och håll dig lugn. Det är inte alls säkert att den andre avsiktligt velat dig illa. Eller skifta fokus, se den andres fina sidor också, för de finns där. Jo, så är det faktiskt. Klarar du inte det, eller har provat allt, då behöver du lämna det där projektet, eller vad det nu är. Snart kan du inte andas längre.