Vilket är ditt nummer?

Föreställ dig att du står framför en automat som matar ut nummerlappar. Du står där och väntar på ännu en lapp, och så kommer den. Lappen har samma nummer som det antal dagar du har levt.

Igår fick du en lapp med ett nummer lägre, och imorgon kommer det att vara en siffra högre än den du just rivit loss. På min står det 14222 idag. Det stod många vid en sådan automat denna morgon, men för vissa kom inget ut. De hade förbrukat sin rulle med lappar. En dag kommer du och jag också att ha slut på lappar, men det blir inte den här dagen. En ny lapp betyder ännu en värdefull dag i livet.

Henry David Thoreau sa att det viktigaste inte är vad du tittar på, utan vad du ser. Varje människa lever ett liv fyllt av upplevelser. Det handlar inte om att få flest antal lappar, utan vad de används till.

Varje lapp innefattar en mängd särskilda ögonblick. Vissa besjälas. Andra vill du tänja ut. Det finns triumfens ögonblick, och sanningens. Allt kan inrymmas i en enda nummerlapp. Denna dagen, ett liv*.

Låt den här nummerlappen bli guldkantad. Vi motstår det enkla idag. Låt oss leva efter den kända devisen att det som ska göras, ska göras snarast, och det som ska göras, ska göras riktigt. 

Ska du jobba, så arbeta med full koncentration. Är du ledig, var det på riktigt. Har du lovat att göra något, så gör det. Har du sagt att du skulle du låta bli, så lev upp till det också. Låt ditt ord vara starkare än ek.

Vackra mars månad är här, och du hade lyckan att få en nummerlapp till. Vad tänker du göra av den?

Vad ångrar du?

När Edit Piaf sjunger ”Nej, jag ångrar ingenting” för full hals, är det lätt att instämma. Ja, så är det. Varför ångra en massa saker som ändå är oåterkalleligt sagda och gjorda? Ånger är för amatörer!

I realiteten är det lite mer komplicerat än så. Om du är en tänkande, kännande människa, med förmåga att minnas och reflektera, så har du märkt att vissa händelser faktiskt sitter på ångerkontot.

Hade vi haft facit på allting redan innan så hade vi vetat bättre, men nu är det sällan så. Det är inget fel i att vara ångerfull. Jag skulle vilja hävda att det tvärtom är ett hälsotecken. Du är normal, kära du.

För många år sedan blev min kompis Rickard allt sämre. Han kom tillbaka, men insjuknade igen och dog kort därefter. Jag ångrar fortfarande att jag inte fick ur mig ett mer välformulerat ”Hej då min vän”.

Jag ångrar då och då titeln till min första bok, ‘Det blir alltid som man tänkt sig’, när jag inser att många faktiskt bara läser omslaget, och får en bild av vad jag står för som nog inte riktigt stämmer.

En del saker vi ångrar är små, som det med boken. Andra sätter spår, som hela grejen med Rickard. Ett mindre bra beslut går under ‘den lilla ångern’, det släpper vi. Den stora ångern lär vi oss leva med.

Ånger kan vara en tillgång, inte bara en börda, om du blev en förnuftigare, mer sympatisk människa på köpet. Du hade inte varit den du är idag utan dessa levda erfarenheter. På gott och ont, men ändå.

Det finns ett par ting som är viktiga i sammanhanget. Ånger är något som vissa klarar att bära med sig i ryggsäcken. Andra har den mitt framför sig hela tiden, och det är skillnad mellan de båda. Ångra, javisst, men älta, fastna och gräva ned sig i det? Nej tack. Lär dig av det, acceptera att det ingår, men låt inte ångern ta över ditt liv. Alla tittar vi i backspegeln ibland, men vi behöver inte stirra in i den.

Är allting chefens fel?

Alltså, jag hatar min chef! En riktig jubelidiot, eller hur? Ja, allt var verkligen så mycket bättre förut!

Vi ställer höga krav på dagens ledare. De ska vara lyhörda för förslag, men ändå följa en tydlig linje. De ska hitta konstruktiva lösningar på problem, vara rättvisa och skapa resultat. De ska inspirera på måndagsmötena och vara positiva föredömen. Framför allt förväntas de kunna ta skit. Rejält med skit.

Det finns arbetsplatser där det ingår att sprida skvaller om ledningen. Protesterar du, så ses du som någon som försöker smöra för cheferna, och riskerar att bli utfryst. Det är vi mot dom, förstår du.

Vissa tycker att alla ”som tror dom bestämmer”, ska baktalas, som att det är någon allmän rättighet. Det snackas gärna bakom chefens rygg. Det är klart att när många gör det, så blir det till slut allmänt accepterat. Något som bara hör till, liksom. Samtidigt undermineras förutsättningarna att faktiskt leda.

Ledare förvandlas lätt till måltavlor där allt projiceras mot dem. Det är bekvämt att lägga skuldbördan där. Vips så glömmer vi att de är individer av kött och blod, med ömtåliga hjärtan som alla andra.

Vi må anse att någon chef faktiskt förtjänade den behandlingen, men så finns de där medarbetarna som bara haft dåliga chefer. Det märkliga är att det bara funnits en enda gemensam nämnare i alla dessa situationer, och det är att de själva har varit inblandade i dem. Allt annat har faktiskt varierat.

Det är också något att tänka på. I de fallen kanske inte allting varit chefens, eller ledarens, fel ändå?

Game over?

Visst minns du Donkey Kong? Dataspelet där man hoppade över tunnor som en gorilla kastade efter en. Målet var att klättra upp och rädda prinsessan. Du kanske fortfarande kan höra hur spelet lät.

Alla dataspel av den här sorten slutade på samma vis. Om man inte lyckades varva spelet, vilket var extremt ovanligt, så kom det oundvikliga upp på skärmen, nämligen Game Over. Men var det slut då?

Inte alls! Game Over betydde inget mer än att börja om och försöka igen. Det innebar inte att man aldrig mer skulle spela, eller att man var ett stort misslyckande, eftersom Game Over ingick. Fler gånger än vi kan minnas fick vi de två orden skrivna på näsan. Än sen? På det igen bara. Press play!

För varje gång gorillan fällde en med sina tunnor lärde man sig något till nästa omgång. Visst kunde Game Over innebära att man slutade spela, men bara tillfälligt. Man kunde bli arg, men det gick över.

Jag klarade aldrig att varva Donkey Kong, men jag kan inte minnas annat än att det var väldigt roligt att spela. Detta trots att varje spelomgång slutade med ett Game Over. Vad kan vi lära oss av det?

Ja, om vi överför samma tanke till en arbetssituation, eller ett personligt bakslag, så tänker jag att vi borde se livet på samma vis, men där verkar det som att vi tar Game Over alltför allvarligt, eller hur?

I Donkey Kong fick man alltid en chans till. Det var aldrig över bara för att det stod Game Over på skärmen. Det var inte spelet som bestämde när det var över, utan spelaren, som avgjorde den saken.

Känns det som Game Over någonstans just nu? Om det är så, är nog upp till dig. Tänk Donkey Kong.

Vad pengar inte kan köpa

Den var het och klibbig, sommaren år 1999 i Peking.

Jag var 23 år och hade på något outgrundligt vis på egen hand, via sponsorer och pengar jag sparat undan, fått ihop tillräckliga medel för att ensam kunna åka till Kina på träningsläger en hel sommar.

Ungefär halvvägs in kom ett bordtennislandslag på besök i träningslokalen. De skulle vara där i ett par veckor som förberedelse för kommande säsong. Två tränare, en tolk, en massör och åtta spelare.

De följande fjorton dagarna tränade vi ihop, mot olika former av kinesiskt motstånd. Det mest uppseendeväckande var att dessa landslagsspelare inte tog i mer än de gjorde. De hade allt; egna coacher, bodde på lyxhotell mm. Ändå, det enda jag såg var idrottsmän som valde att gå på halvfart. När tränarna tittade bort blev det genast mer lek än allvar. De såg lite på det som en betald semester.

F. Scott Fitzgerald skrev en gång: ”Jag klandrar aldrig dem som misslyckas – det finns alltför många komplicerade situationer i livet – men jag är fullständigt obarmhärtig mot dem som inte bjuder till.”

Jag umgicks allt mindre med dem. Jag har alltid haft svårt för människor som slösar bort sin talang.

Ibland är det väl så, att när man får det för lätt, så förloras något annat, nämligen kämpaglöden. Snart ett nytt träningsläger som andra betalar för. Bollkänsla fanns, men Fitzgerald hade rätt. Det gäller att bjuda till. Gör du bara det, så är det ingen fara om du inte når ända fram just nu, för du visar att du har något som är viktigare än begåvning och pengar, och det är fighting spirit. Har du det? Visa mig.