Game over?

Visst minns du Donkey Kong? Dataspelet där man hoppade över tunnor som en gorilla kastade efter en. Målet var att klättra upp och rädda prinsessan. Du kanske fortfarande kan höra hur spelet lät.

Alla dataspel av den här sorten slutade på samma vis. Om man inte lyckades varva spelet, vilket var extremt ovanligt, så kom det oundvikliga upp på skärmen, nämligen Game Over. Men var det slut då?

Inte alls! Game Over betydde inget mer än att börja om och försöka igen. Det innebar inte att man aldrig mer skulle spela, eller att man var ett stort misslyckande, eftersom Game Over ingick. Fler gånger än vi kan minnas fick vi de två orden skrivna på näsan. Än sen? På det igen bara. Press play!

För varje gång gorillan fällde en med sina tunnor lärde man sig något till nästa omgång. Visst kunde Game Over innebära att man slutade spela, men bara tillfälligt. Man kunde bli arg, men det gick över.

Jag klarade aldrig att varva Donkey Kong, men jag kan inte minnas annat än att det var väldigt roligt att spela. Detta trots att varje spelomgång slutade med ett Game Over. Vad kan vi lära oss av det?

Ja, om vi överför samma tanke till en arbetssituation, eller ett personligt bakslag, så tänker jag att vi borde se livet på samma vis, men där verkar det som att vi tar Game Over alltför allvarligt, eller hur?

I Donkey Kong fick man alltid en chans till. Det var aldrig över bara för att det stod Game Over på skärmen. Det var inte spelet som bestämde när det var över, utan spelaren, som avgjorde den saken.

Känns det som Game Over någonstans just nu? Om det är så, är nog upp till dig. Tänk Donkey Kong.