Är allting chefens fel?

Alltså, jag hatar min chef! En riktig jubelidiot, eller hur? Ja, allt var verkligen så mycket bättre förut!

Vi ställer höga krav på dagens ledare. De ska vara lyhörda för förslag, men ändå följa en tydlig linje. De ska hitta konstruktiva lösningar på problem, vara rättvisa och skapa resultat. De ska inspirera på måndagsmötena och vara positiva föredömen. Framför allt förväntas de kunna ta skit. Rejält med skit.

Det finns arbetsplatser där det ingår att sprida skvaller om ledningen. Protesterar du, så ses du som någon som försöker smöra för cheferna, och riskerar att bli utfryst. Det är vi mot dom, förstår du.

Vissa tycker att alla ”som tror dom bestämmer”, ska baktalas, som att det är någon allmän rättighet. Det snackas gärna bakom chefens rygg. Det är klart att när många gör det, så blir det till slut allmänt accepterat. Något som bara hör till, liksom. Samtidigt undermineras förutsättningarna att faktiskt leda.

Ledare förvandlas lätt till måltavlor där allt projiceras mot dem. Det är bekvämt att lägga skuldbördan där. Vips så glömmer vi att de är individer av kött och blod, med ömtåliga hjärtan som alla andra.

Vi må anse att någon chef faktiskt förtjänade den behandlingen, men så finns de där medarbetarna som bara haft dåliga chefer. Det märkliga är att det bara funnits en enda gemensam nämnare i alla dessa situationer, och det är att de själva har varit inblandade i dem. Allt annat har faktiskt varierat.

Det är också något att tänka på. I de fallen kanske inte allting varit chefens, eller ledarens, fel ändå?