Håll huvudet högt

Det var en sen kväll. Jag hade precis kommit tillbaka till Stockholm Central och var på väg hem. Tiggarna låg, som så ofta förut, uppradade utmed en vägg på vasagatan i sina utrullade sovsäckar.

Vid en sovplats stod en herre och åt en tunnbrödsrulle samtidigt som han stirrade på en av kvinnorna. Han stod så obehagligt nära henne, sa inget, bara åt sin mat och blängde på henne under tiden. Jag passerade med mina väskor, förstod först inte helt vad som stod på, men kände att det var något.

Så kom en säkerhetsvakt och förde bort mannen. Han gick självmant, tyckte väl att han hade fått fram sin poäng: ”Jag har köpt min mat för en lön. Du tigger. Jag är svensk. Inte du. Åk hem för fan!”

Det här scenariot fyllde mig först med obehag. Jag var på väg att gå efter den där fyllbulten och ge honom en avhyvling, men sedan såg jag något annat i hela situationen som däremot gladde mig, och det var den här kvinnans stolthet. Det var som om att hon levde efter devisen ”Ingen kan göra ned dig utan din egen tillåtelse.”. Hon fortsatte att göra i ordning sin bädd för natten, utan en min.

Ernest Hemingway skrev en gång: ”Courage is grace under pressure”. Mod är värdighet under press.

Jag valde att inte gå fram till henne, risken fanns att hon skulle tro att jag var ännu en galenpanna, och nu låg hon nedbäddad. Men hade vi kunna prata med varandra skulle jag ha tackat för lektionen. Det är så vissa saker ska tas. Istället för att sjunka till samma nivå och skrika tillbaka, släpper man inte ens in dem. Jag såg en kvinna som, genom sin devis, behöll sitt egenvärde och självrespekt. Gubben vaknade nog upp med ångest i ett hus. Kvinnan steg upp på vasagatan med huvudet högt.