Vad är ditt kall?

I lördags var jag och Anna hembjudna till familjen Einhorn. Stefan skulle fylla 60 år och hade kalas!

Jag har varit på en del festligheter och tillställningar, deltagit på flera bröllop och lyssnat till många tal. Men jag har inte hört på maken till de hyllningar som gästerna tillägnade detta födelsedagsbarn. Det genomgående temat var att vännerna beskrev en man som alltid ställt upp för sina medmänniskor.

Det var som att alla kände att de hade en egen – och speciell – relation med den här mannen. I talen fick vi veta saker han gjort för andra, liv han räddat och pengar han skänkt – bland annat till Uganda – som inte många fått veta. Det fick mig att fundera: Tänk att få ha den betydelsen för andra människor.

Stefan tillhör på ett vis den gamla generationen; De som vuxit upp utan sociala medier, där allt som presteras också ska upp på nätet och exponeras för andra. Han är inte emot det vad jag vet, men Stefan har i alla år mest arbetat i det tysta, utan krav på respons och likes. Det kändes så uppriktigt.

En gång frågade jag honom om det och då pratade han om att ha ett kall. ”Du tänker annorlunda om du upplever det så”, menade han. Jag insåg att din profession då inte ”bara” blir ett yrke, utan något större. Du gör det du gör för att det är det enda tänkbara. Hur påverkar det en människas handlingar?

Ett kall är för mig detsamma som att ha en livsuppgift. Den kan man skapa själv. Det kan låta som en övermäktig tanke att lyckas formulera ett sådant syfte med det du gör, men det händer något med en person som har ett kall, eller en livsuppgift. Fundera: Har du också ett kall? Och i så fall: Vilket är ditt?