Innanförskap

En helg i maj för nio år sedan hämtades jag oväntat upp av mina vänner. Alla var klädda som Men in Black. Svensexan började med att jag ifördes kvinnokläder och därefter bar resan av mot London.

I rulltrapporna på Heathrow såg så två ungdomar mig åka i motsatt riktning. De pekade åt mig, ropade ”fuckin’ faggot” och hånskrattade medan de åkte vidare. Trots att jag var bar läppstift, löshår och kort kjol som en följd av en svensexa och inte som ett sätt att visa en sexuell läggning, blev jag illa berörd. Det var andra gången jag upplevde hur det är att bli trakasserad för sitt utseende.

Den första gången var några år tidigare när jag besökte en flickvän som bodde i Avesta. På kvällen hade vi gått till den lokala krogen. Ett gäng grabbar kom då fram till henne och frågade var hon hade fått den där fjollan ifrån. De syftade på den scarf jag hade runt halsen. I Avesta såg vissa ned på det. Det märkligaste med den händelsen var att jag inte ägde någon scarf. De såg något som inte fanns.

Vid båda tillfällena handlade det om människor som utifrån mitt yttre bestämde sig för att tycka illa om mig. Ingen ville komma fram och ta reda på vem jag var, jag var utfryst och bespottad redan från start. Jag tänker på hur många som upplevt samma saker, men inte bara två gånger, utan hela tiden.

Ett sätt att förstå andras situation är att själv hamna där. Jag tog för givet att vara en accepterad del av en grupp tills det där skedde, då förstod jag bättre vad fördomar gör med en. Låt oss arbeta för ett innanförskap. En uppförandekod: Hos oss dömer vi inte hunden efter håren, för vi vet hur det känns.