Är du Hugo Rask?

I Lena Anderssons prisade bok Egenmäktigt förfarande vaknar huvudpersonen Ester Nilsson upp hemma hos Hugo Rask. Han har redan gått, när hon får syn på en tidningshög av flera år gamla exemplar av artiklar och essäer som han inte orkat läsa just ännu, men som han sparat till senare.

- En dag skulle han få kraft att orka det han nu inte förmådde. Han sköt upp saker och drömde om tillståndet då allt skulle vara annorlunda.

När Ester funderat vidare på vad den där tidningshögen av uppskjuten läsning stod för, tänker hon:

- Livet bestod bara av eviga små nu då man inte orkade göra det man ville göra. Det fanns inget senare, ty även senare skulle bli ett nu utan ork.

Visst är det fint med böcker som är så vackert utmejslade, så välformulerade och insiktsfulla att läsaren lämnar ifrån sig dem som en något klokare människa. Så kände jag med den här.

Det finns inget enklare än att skjuta upp. Vem som helst kan bordlägga ett ärende. Till slut blir man som den där dyngbaggen jag sett i naturfilmer, som rullar sin stora boll av gammal dynga framför sig.

Vi har väl alla lite av Hugo Rask i oss. Det är en optimistisk tanke, men risken finns att högen av allt som vi skjuter upp – liksom för dyngbaggen – även skymmer sikten framåt. Det kanske är dags att rannsaka dig själv: Nu eller aldrig. Om inte nu – när? Det riktiga livet, det du väntar på, sker just nu.