Olof Röhlander

Konsten att inte ge råd

Det började i höstas med att en av mina vänner hörde av sig. Han var i en knipa. Vi började prata och jag gav direkt förslag till lämpliga lösningar. Redan här hade jag glömt en av coachingens principer:

Berätta inte för andra hur de ska göra, för det vet de bäst själva. 

Det blir lätt så när det är någon du känner. Man pekar med hela handen: ”Gör så här, så blir det bra!” Jag hade gått igenom något liknande tidigare, och då blev det ännu svårare att hålla mig ifrån att ge råd. Vad är det för fel på att ge råd, tänker kanske du? Näe, det är inte alltid fel, men tänk så här:

Ge bara råd om du är expert. Ge bara råd om personen ber om det, och knappt ens då.

I måndags satt vi så och åt middag. Det var en mycket trevlig middag. Så kom vi in på knipan han satt i, som alltjämt inte var löst, och jag fortsatte pumpa ut råd. Kanske var jag lite tuffare än vanligt.

Morgonen efter kom ett sms. Han hade inte sovit något, tankarna snurrade, han var konfunderad. Det var då jag äntligen förstod vad jag höll på med. Med rätt sorts frågor hade han fått hjälp att reda ut sina tankar, sätta ord på dem och fått en bättre struktur i hur han skulle gå vidare. Nu haglade råden från höger till vänster och det lämnade honom sömnlös och jag förstod äntligen. Jag ville väl, men…

Det räcker inte att vilja väl. Det gäller att veta vad man sysslar med.

Jag borde ha givit mig själv rådet att faktiskt lyssna istället för att vara så snabb med de rätta svaren. Det blev en påminnelse att inte bara lösa människors problem, utan hjälpa dem att lösa dem själva.

Kommentera på inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>