Men jag har goda nyheter! Det finns nämligen minst två sidor av saken. Mark Twain skrev det bäst i boken Två städer:

”Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid.”

Boken kom ut redan år 1859 men det är väl precis så det är idag också.

Visdomen säger att risken att du och jag skulle drabbas av ett terrordåd är minimal. Den är så liten att den ur ett riskperspektiv inte borde oroa oss det minsta. Det finns andra aspekter av det, men risken att du drabbas är låg.

Oförnuftet säger att kända risker är okej, såsom att sätta sig i en bil eller att korsa en väg. Men en okänd risk, till exempel ett terrordåd som inte går att förutse eller parera, det borde vi ligga sömnlösa hela nätter och oroa oss för.

Visdomen säger att vi blir alltmer jämlika och att människor historiskt sett aldrig har sett på varandra med större förståelse. Trots bakslag går det åt rätt håll.

Oförnuftet säger att domedagen är nära förestående, allt faller, och det enda sättet att motverka det är att skylla på andra och isolera oss från omvärlden.

När saker har en tendens att bli så där oförnuftiga och framtiden så omöjlig försöker jag tänka på öppningsmeningarna av Mark Twains Två städer. Han har ju så rätt! Jag tar det med mig när jag läser nyheter och försöker hänga med i vad som pågår i vår omvärld. Det finns visdom, men alltför mycket oförnuft.

Det är så lätt att låta oron för allt skrämmande som sker där ute göra oss oförnuftiga, helt enkelt för att rädsla för det okända ligger i våra gener. Framtiden har därför alltid skrämt slag på oss. Även när allt är frid och fröjd tänker många: ”Nu är det bara en tidsfråga innan det händer något.” Hur visa vi än vill vara verkar oförnuftets domedagsprofetior ingå i vårt DNA. Det är som att vi bara väntar på nästa finanskris eller när vi ska bli lämnade av vår partner.

Men ska vi orka leva och verka för en bättre värld fungerar det inte att bara svartmåla framtiden. Visst finns det mörka moln i horisonten, men bortom dem finns en blå himmel. Se det som det är men gör det inte värre än det är. Det är oförnuft att bara fokusera på det ena. Det är både den bästa av tider och den allra värsta. Visdom är att se både och, men också att göra vad vi kan för att visdomen vinner över oförnuftet, så att det här verkligen blir den bästa av tider. Precis som det här kan bli den bästa och visaste av somrar.

The post Visdom och oförnuft appeared first on Fabriksbloggen.

Den insikt som gav det hårdaste slaget i magen var den begynnande bristen på självrespekt. Jag såg mig som ett blivande avskräckande exempel. En människa med alla möjligheter men som på sin höjd höll på att bli en bortslösad talang. Vilka talanger det nu skulle vara.

En lördag morgon tog jag så in på ett vandrarhem några mil bort. Det spelade inte så stor roll var, jag visste bara att där jag befann mig gick det inte att tänka klart. Jag behövde komma bort för att kunna hitta hem.

På det där vandrarhemmet, ensam med mina små bekymmer och i en förenklad tillvaro, med närhet till naturen, kom jag på vad det hela handlade om. Jag gick ut i skogen, placerade ett sittunderlag på en stubbe och drack varm termoschoklad ur medhavd kåsa. Medan jag i stillhet lyssnade till tallarnas sus upplevde jag en sorts känslomässig klarhet.

Jag var inget offer. Det var inte synd om mig. Jag hade inte bara ”råkat hamna” i den här situationen. I mitt fall handlade det om vägar jag valt. Varför hade jag ingen ny karriär? Varför var jag i en relation som inte gav något? Varför var jag ur form? Varför bodde jag på en plats jag inte trivdes?

Svaren hackade sig fram mer och mer, likt en fågelunge ur sitt ägg. Vad det handlade om var en dåligt kalibrerad inre kompass. Jag hade under lång tid tagit flera förhastade beslut, utan att först köra dem genom min kvarn. Beslut vars konsekvenser tagit mig till den position jag nu befann mig på.

Det fanns ingen tid att förlora. Jag skulle göra grundade, förankrade val, kopplade till bilder av en mer attraktiv framtid. Jag behövde en ny uppgift. Inga fler djupa suckar. Det fick vara slut på självömkan. Det räckte nu.

Jag lämnade min ryggsäck på stubben och började springa. Fortare, tills jag inte orkade längre. Sedan gick jag tillbaka. Andfådd, men glad. Det hade hunnit läggas en hinna över chokladen. Den fick bli symbolen för det gamla som ersattes med något nytt och mer smakfullt. Under den där hinnan fanns levande och varm choklad och det var så jag nu såg på det hela. Jag hade påbörjat en annan resa, byggd på slumrande, underliggande värden.

Du har också gjort dina val i livet och vissa saker är som de är på grund av just dem, på gott och ont. Men det som är mer intressant är vad som händer nu. Vilka vägar väljer du härifrån och framåt? Än finns det tid.

The post Vägar vi väljer appeared first on Fabriksbloggen.

Vi började med en regel. Ingen skulle vifta bort någons tanke som skör och oanvändbar utan att vi först givit den luft under vingarna. Syftet var att åstadkomma ett bejakande klimat där man man blev hörd och respekterad, men också för att även en lättviktig idé kunde ha något djuplodande i sig tre-fyra associationsbanor längre bort. Det där levde vi verkligen upp till.

Det händer något i ett sådant arbetsklimat. Jag kände mig lyssnad till. Normalt när man sitter några stycken och pratar gäller det att vara rapp i käften och snabbt komma till en vass poäng, annars zoomar folk ut. Nu kunde jag uttrycka sådant som inte var helt färdigformulerat. Tobias och Lasse avbröt mig inte, utan lät mig få lägga ut texten och utveckla mitt resonemang. När jag var klar bidrog de med ved till brasan, och tvärtom.

Jag har sällan umgåtts i ett mer kreativt och roligt sammanhang. Inga konflikter eller hängande huvuden, bara smittande skratt och uppmuntrande kommentarer, mixade med fräscha uppslag som fick flyga fritt för en stund och sedan landade på papper, eller åtminstone gav en anledning till fortsatt givande konversation. Jag såg oss som pärldykare.

Med tanke på hur upplyft jag nu – 24 timmar senare – känner mig, vill jag uppmuntra fler till att implementera samma regel i arbetsgruppen eller i projektet. Jag är inte bara inspirerad av det vi lyckades utveckla tillsammans under ett koncentrerat block av tid. Jag känner även att mitt självförtroende har stärkts. Samarbete är bra. Men ett gott samarbete är ännu bättre. Testa!

The post En enkel regel appeared first on Fabriksbloggen.

Du har varit igång i ett. Nu sitter du i soffan och pustar ut och känner att du har varit duktig. Man tittar nöjt på en checklista som nu är avbockad. Kan du känna igen den känslan? Det har varit en bra dag då vi har fått mycket gjort.

Tror vi.

Jag gissar att det kan saknas viktiga saker på den där listan. Viktigare än alla de andra men som ändå inte ens finns nedskrivna på att-göra-lappen.

Vilka av alla de där punkterna har fört dig närmare dina mål och drömmar?

Det känns som att man får mycket gjort när man har fixat och fejat en hel dag, men låt dig inte luras. Om våra aktiviteter bara för oss tillbaka till ruta ett kommer vi att fortsätta trampa vatten. Livet blir ett enda nollsummespel.

Missförstå mig rätt. Självklart är det viktigt att ha det fräscht och rent runtomkring sig, att vardagen fungerar – men är det viktigare än vår framtid?

En småföretagare som ägnar dagen åt att sortera kvitton och sätta in papper i pärmar, istället för att göra sådant som faktiskt kan skapa intäkter, känner sig säkert ändå duktig efteråt. Det upplevs som att man har fått mycket gjort. Men hade man ägnat sig åt det som de facto sätter mat på bordet skulle man kanske ha haft råd att leja bort det där.

Vardagssysslor jag beskrivit ovan ska skapa förutsättningar för att kunna göra det som skapar verkliga värden, inte ta över på bekostnad av det.

Ja, men jag MÅSTE ju städa. Jag måste laga mat. Jag måste fixa med mina papper, annars blir det kaos! Kanske det, men fortsätter det att ta upp en för stor del av din tid har du snart ingen verksamhet kvar att administrera – och då blir det kaos på riktigt. Det gäller såklart inte bara egenföretagare.

Nästa gång du säger att du har haft fullt upp hela dagen, lägg till två följdfrågor: Med vad har jag haft fullt upp? Har jag satt prioriteringarna rätt?

The post Måste du städa? appeared first on Fabriksbloggen.

Tänk dig att du har en sådan där gammaldags bandspelare framför dig, en som fanns på 80-talet. Vi föreställer oss att du den här dagen har en sådan liten bandspelare i fickan, som du kan ta fram när du vill. Den knapp du väljer att trycka på beror på vad som sker just nu, där du är. Det vill säga:

Trycker du på paus så vill du stanna upp tiden. Trycker du på record vill du spela in upplevelsen för att ha det kvar i minnesbanken. Genom fast forward skyndar du på tiden en aning. Rewind backar bandet och ger dig chansen att spela upp en händelse igen. Antingen för att lära dig något, eller återuppleva den. Du kan också spela över sådant som inte längre har ett värde, som du vill radera.

Den där bandspelaren var en viktig del av livet när jag växte upp. Den krånglade ibland, men fanns där. Jag har den alltjämt i fickan, fast nu som en metafor för att hantera tiden. Särskilt pausknappen har ett stort värde för mig. Den ger mig chansen att reflektera, ta bättre beslut, tänka på saker. Ändå kan jag bruka den oftare. Det borde vara den mest nötta knappen, särskilt när det känns som att tiden går så där fort igen. Hur använder du din bandspelare – och hur ofta trycker du på pausknappen?

The post Går tiden fort? appeared first on Fabriksbloggen.

Känner du igen den sortens välbehag som ibland uppstår när vi får höra att någon som haft ”mer framgång än de faktiskt förtjänat” – också har fått smaka på lite motgångar? Lite njutbart är det allt.

Var citatet härstammar ifrån vet jag inte, men visst ligger något i det. Att känna lite skadeglädje är nog ingen större fara, men den mörkaste njutningen är hämnd. Den ska man vara väldigt försiktig med.

Vissa människor ruvar på sin hämnd. Alla som gjort det kan intyga hur lätt den övertar hela ens uppmärksamhet. Inget annat upptar ens tankar, och vill du leva ett njutbart liv är hämnd inte den bästa vägen. Visst, hämnden kan vara ljuv, men frågan är hur länge, och vilket pris man själv betalar?

Fast låt säga att någon – medvetet – har gjort något oförlåtligt mot dig och kommit undan med det. Personen lever och frodas och mår bra medan ditt liv är i spillror. Ska man bara lägga det bakom sig?

En del tror på karma, andra på en domedag. I den grekiska mytologin fanns Nemesis, som var vedergällningens gudinna. Andra tar saken i egna händer. Själv sätter jag min tilltro till en annan väg.

Det förflutna är vad det är, men jag tror på att streta emot. Vi har alla fallit offer för något, och man kan hoppas på rättvisa, men ändå vägra släppa in hämnden i sitt hjärta. Den kommer att bygga bo där. 2016 kan bli året då vi lyckas lägga de mörka känslorna bakom oss och får annat att bry oss om.

Det finns inget bättre vis att få revansch än att leva väl, sägs det. Vill jag fortsätta vara det förflutnas fånge? Eller ska jag göra något av det som ingen annan kan ta ifrån mig; min möjlighet att gå vidare.

The post Den mörka njutningen appeared first on Fabriksbloggen.

Både människor och djur har nedärvda beteendemönster som vi kallar instinkter. Om ett visst stimuli träffar sinnena, såsom ett hot, blir den automatiska responsen för vissa djur att de direkt tar till flykten.

Instinkten är en överlevnadsmekanism, men är också energibesparande. Instinkter leder till impulser. Vi människor har möjlighet att inte agera på dem. Vi kan välja att frångå den när vi vet att impulsen inte leder mot resultatet som vi önskar. När man talar om verklig frihet, är det inte just detta vi menar?

Om någon sa till dig att du är en dålig förälder, hur hade du reagerat då? Skulle du be om ett förtydligande? Gå till motattack? Vissa får en ryggmärgsrespons när någon ”ger sig på en” på det viset. En del hinner inte ens tänka – det smäller direkt. Orden utlöser omedelbara kedjereaktioner.

Jag har vänner som pratar om då de ”såg rött”. Andra noterade att de ”fick något svart i blicken”. De tappade helt kontrollen. Jag tolkar sådana uttryck som att man just då blev ett offer för sina impulser.

Hur fungerar du? Finns det ett inbyggt filter mellan stimuli-respons, eller är du styrd av yttre omständigheter? Hur lättpåverkad och impulsiv är du? Det som tidigare alltid gjort dig arg kan med ett bättre filter lika gärna göra dig glad eller oberörd. Låt oss därför pröva detta idag när något händer:

1. Vad säger den första impulsen till mig att göra här?

2. När jag följt den i liknande situationer tidigare – brukar jag ångra mitt beteende efteråt?

3. Utifrån det: ska jag agera på den nu – eller finns det andra alternativ?

Ibland behöver vi gå mer på instinkt, våga följa impulsen. Andra gånger är det tvärtom och det är de tillfällena jag menar. Vilken julklapp till sig själv – och omgivningen – när vi skapar ett fungerande filter.

The post Fungerar filtret? appeared first on Fabriksbloggen.

Vid en sovplats stod en herre och åt en tunnbrödsrulle samtidigt som han stirrade på en av kvinnorna. Han stod så obehagligt nära henne, sa inget, bara åt sin mat och blängde på henne under tiden. Jag passerade med mina väskor, förstod först inte helt vad som stod på, men kände att det var något.

Så kom en säkerhetsvakt och förde bort mannen. Han gick självmant, tyckte väl att han hade fått fram sin poäng: ”Jag har köpt min mat för en lön. Du tigger. Jag är svensk. Inte du. Åk hem för fan!”

Det här scenariot fyllde mig först med obehag. Jag var på väg att gå efter den där fyllbulten och ge honom en avhyvling, men sedan såg jag något annat i hela situationen som däremot gladde mig, och det var den här kvinnans stolthet. Det var som om att hon levde efter devisen ”Ingen kan göra ned dig utan din egen tillåtelse.”. Hon fortsatte att göra i ordning sin bädd för natten, utan en min.

Ernest Hemingway skrev en gång: ”Courage is grace under pressure”. Mod är värdighet under press.

Jag valde att inte gå fram till henne, risken fanns att hon skulle tro att jag var ännu en galenpanna, och nu låg hon nedbäddad. Men hade vi kunna prata med varandra skulle jag ha tackat för lektionen. Det är så vissa saker ska tas. Istället för att sjunka till samma nivå och skrika tillbaka, släpper man inte ens in dem. Jag såg en kvinna som, genom sin devis, behöll sitt egenvärde och självrespekt. Gubben vaknade nog upp med ångest i ett hus. Kvinnan steg upp på vasagatan med huvudet högt.

The post Håll huvudet högt appeared first on Fabriksbloggen.

Berlinmuren sticker ut i sammanhanget eftersom det är den enda av dessa som hade som syfte att inte låta folk komma därifrån. De andra verkade till att stänga ute andra människor som ville in, men Berlinmuren byggdes i motsatt syfte; att hålla sina medborgare fångna genom att inte släppa ut dem.

Är murar det enda sättet att bevara sin frihet? Det finns faktiskt ett alternativ och det är att bygga broar istället. Öresundsbron är ett fantastiskt exempel på detta, med tanke på att Sverige och Danmark är de två länder i världen som historiskt sett varit flest gånger i krig mot varandra. Idag kan man på några minuter färdas mellan länderna, men bron står för något större och viktigare än så.

Detsamma gäller ditt företagande, eller vad du än gör. Jag hävdar att framtiden tillhör brobyggarna. Jag har träffat människor som hela tiden försöker slå vakt om sina idéer och aldrig skulle öppna några dörrar åt andra som vill uppåt. De bygger murar. Sedan har jag träffat dem som jobbar på rakt motsatt vis. De presenterar dig för personer som de tror att du skulle behöva få kontakt med, talar väl om dig inför andra och tipsar sina kunder om det du gör. De förstår att bygga broar mellan människor.

Vill du komma framåt i den här världen är det öppenhet och generositet som gäller. Det ligger i ditt eget intresse. Murarna kommer att behöva byggas allt högre och till slut krossas, men broarna håller.

The post Murar eller broar? appeared first on Fabriksbloggen.

Jag har varit på en del festligheter och tillställningar, deltagit på flera bröllop och lyssnat till många tal. Men jag har inte hört på maken till de hyllningar som gästerna tillägnade detta födelsedagsbarn. Det genomgående temat var att vännerna beskrev en man som alltid ställt upp för sina medmänniskor.

Det var som att alla kände att de hade en egen – och speciell – relation med den här mannen. I talen fick vi veta saker han gjort för andra, liv han räddat och pengar han skänkt – bland annat till Uganda – som inte många fått veta. Det fick mig att fundera: Tänk att få ha den betydelsen för andra människor.

Stefan tillhör på ett vis den gamla generationen; De som vuxit upp utan sociala medier, där allt som presteras också ska upp på nätet och exponeras för andra. Han är inte emot det vad jag vet, men Stefan har i alla år mest arbetat i det tysta, utan krav på respons och likes. Det kändes så uppriktigt.

En gång frågade jag honom om det och då pratade han om att ha ett kall. ”Du tänker annorlunda om du upplever det så”, menade han. Jag insåg att din profession då inte ”bara” blir ett yrke, utan något större. Du gör det du gör för att det är det enda tänkbara. Hur påverkar det en människas handlingar?

Ett kall är för mig detsamma som att ha en livsuppgift. Den kan man skapa själv. Det kan låta som en övermäktig tanke att lyckas formulera ett sådant syfte med det du gör, men det händer något med en person som har ett kall, eller en livsuppgift. Fundera: Har du också ett kall? Och i så fall: Vilket är ditt?

The post Vad är ditt kall? appeared first on Fabriksbloggen.